Hej igen :)
Jag har under en lång tid tänkt att det börjar bli dags för mig att blogga igen. Jag känner ett starkt behov att få skriva om mitt liv, min situation, mina känslor och hur jag ser på allt som händer runtomkring mig. Men även andras perspektiv på vad det är som sker.
Vad är det egentligen som har hänt och vad är det som händer ??
Vem är jag ??
Vem var jag ??
Vem föddes jag till ??
Varför är jag den jag är idag ??
Det finns så otroligt många frågor och min hjärna går på högvarv i princip hela tiden.
Jag och Madde (mun syster) pratar om hur en liten fråga/tanke fögrenar sig till mängder på bara några sekunder.
Mina tankar följer inte alltid en röd tråd och det kommer inte heller mina blogginlägg att göra. När jag skriver så gör jag det för att jag vill och orkar, det som kommer ut är det som finns inom mig just då. En del inlägg kan därför komma att bli väldigt röriga.
Till skillnad mot förut då det var väldigt viktigt för mig att allt bloggande... ja allt.. skulle vara så bra och perfekt som möjligt.
Så NORMALT som möjligt. Allt skulle vara inom den berömda fyrkantiga ramen. Men sådan är inte jag och sådan har jag egentligen aldrig någonsin varit !!
Tvärtom så är jag väldigt tolerant mot allt och alla som inte befinner sig i den där ramen.
Vem bestämmer vad som är rätt och fel ??
Våra normer, men om man inte följer normen ... Är man borträknad då ??
Är man mindre värd ??
Förtjänar man att bli utfryst och illa behandlad ??
Jag har lovat mig själv att stå för vem jag är, att aldrig någonsin mer "gömma mig". Det händer fortfarande att jag gömmer mig men jag försöker att gå med högt huvud trots allt som har hänt de senaste åren.
En av de viktigaste som jag vill få dela med mig av är att jag inte ser det som att någon är skyldig till att allt som hände faktiskt hände. Allt som händer i mitt liv är jag en del av att skapa. Jag gör val, jag kan sätta gränser ,vilket jag har oerhört svårt med att göra och jag går hos en psykolog inom psykiatrin där jag får verktyg för att kunna lära mig att klara av det.
Tänk på att just din syn över mitt eller någon annas liv är just din syn. Du lever inte mitt eller deras liv. Du kan tro vilket du gör utifrån dina egna tankar och känslor. Väldigt ofta är faktiskt inte saker som man tror att dom är.
Jag minns att min fd chef tog ett väldigt bra exempel på just det.
Tänk dig att du öppnar din ytterdörr och där ute på andra sidan gatan ser du en man som argt står och skakar sin gråtande lilla flicka . Du får en massa tankar
Kanske tankar som:
Stackars lilla flicka
Varför är han så arg ?
Så får man inte göra
Borde jag göra något ? Stoppa honom?
Mm
Om jag hade öppnat dörren 20 sekunder tidigare så hade jag fått bevittna hela händelsen.
Den lilla flickan var på väg att springa rakt ut i vägen o bli påkörd, pappan lyfter upp henne o i sin rädsla blir han arg, han skriker därför på henne och han skakar om henne. Allt för att han blev rädd för att förlora henne.
Saker och ting är inte alltid vad de ser ur att vara.
