Förlossningen startade natten till den 30/11 ca kl 00:30.
Det började med att jag vakande ca 1 gång i timmen av att det värkte i ryggen & magen, det var ingen extrem smärta men den var ändå så pass stark att den väckte mig. Så fortsatte det ungefär fram till kl 09:30 & ibland kom det några fler värkar under varje timme.
Efter att ha besökt vårdcentralen pga en förhårdnad på min mage vilket visade sig vara ödem (pga graviditeten) lade jag mig för att vila & sedan kom nästa värk någon gång under em runt kl 15, men även då var det oregelbundet & inte extremt smärtsamt.
Vid 17-18 snåret så tilltar värkarna, de kommer oftare & jag märker även att delar av slemproppen (med blodstrimmor i) har släppt.
Jag ringer då till förlossningen (med påstötning av Madde & Marie =))) mest för att prata & för att fråga om det är okej att bada (trots blodstrimmorna i slemproppen).
Efter detta så badar jag & lite senare har jag för mig att jag tog 2 panodil men vad jag minns så hjälpte inte något av detta.
Jag går mig igenom värkarna & försöker fokusera på något helt annat & då känner jag att jag kan distansera mig från värkarna.
Min kära bror var här & åt avskedsmiddag med oss & han verkade lite smått nervös när han såg mig vanka runt......han var väl rädd att han skulle behöva förlösa mig =)) =))
Allt går bra & värkarna fortsätter, Pappa & Marie sitter hemma & väntar på att vi ska ringa ner dem så vid 23:30 efter samtal med förlossningen (då hade värkarna ökat ytterligare lite, de kom ca var tredje minut) ringer vi dem & de ska då bege sig hit. Jag kände att jag hade kunnat vara hemma ett tag till men det kändes fel att låta dem ev gå & lägga sig & sen ska vi ringa & väcka dem.
När de kom så åkte vi & tankade & sedan begav vi oss till förlossningen.
Kl 00:38 blev vi tydligen inskrivna (enligt förlossningsjournalen) & vi började då med att göra en ctg kurva (man kollar bebisens hjärtljud). Den här manicken lyckades inte sitta bra på mig så Tony får trycka den mot min mage. Förmodligen så störde han då Bubblan (han tryckte förmodligen för hårt) för hennes hjärtljud var jätte höga. Så fick vi ligga/sitta i ca 40-50 min (maskinen skulle godkänna hjärtljuden) sedan kunde jag inte ligga ner mer. Jag hade väldigt ont i min "svans".
Barnmorskan (en underbar sådan =))) tyckte att det räckte, anledningen till att maskinen inte godkänner hjärtljuden är för att de var så höga till en början så den vill ha en lång period där hjärtljuden är betydligt lägre & jämnare.
De är lägre & lugnare men det har inte gått så lång tid som maskinen vill.
Efter detta så blir jag undersökt & det visar sig att jag är öppen 6-7 cm.
Barnmorskan ställer frågan till mig innan hon undersöker
- Ja vad gör vi om det visar sig att du inte är öppen så mycket ?
Jag svarar -
Det hoppas jag verkligen att jag är !!
- Jo det får vi ju hoppas Svarar hon.
I några sekunder så tänker jag enbart på att nu får jag säkert åka hem & så får vi köra iväg Pappa & Marie & så kanske det drar igång om någon timme igen.......SUCK.
Men så blev det ju som sagt inte utan barnmorskan säger efter att ha känt
- Ja här ska det ju bli bebis i natt
Vi blir inskrivna på ett förlossningsrum, jag får byta om till en vacker sjukhusrock =)), lustgasen kopplas & Tony går för att flytta bilen till sjukhusparkeringen & sms:a Madde =)).
Klockan är nu ca 02:00.
Barnmorskan & barnundersköterskan beslutar att de ska ta hål på fosterhinnan (låta vattnet gå) så att de kan sätta fast elektroder (ctg) på bebisens huvud då de inte riktigt får kontakt när jag har det på magen.
Klockan är nu 02:25
En stund efter att vattnet har gått så tilltar värkarna något så fruktansvärt i styrka, det var en oerhörd skillnad då jag tidigare kände att jag klarade mig enbart på lustgas.
En ny undersökning visar att jag är öppen 7-8 cm & att kanterna är mjuka.
När jag hör att jag enbart är öppen de centimeterna & det gör så djävulskt ont så säger jag med den mest ynkliga röst man kan tänka sig.
- Jag vill ha bedövning nu
Barnmorskan föreslår då att vi kan försöka att gå lite (med gåbord) medan barnundersköterskan söker narkosläkaren.
Det brukar kunna ta en ganska lång tid innan narkosläkaren kommer men just den här gången så är han där på ca 15 min så jag han aldrig gå något.
Att jag tog EDA (ryggbedövning) var något som jag verkligen, verkligen inte ville. En av orsakerna till detta är just för riskerna med det & riskerna ökar ju med mitt höga BMI. Detta fick jag veta (jag förstod det innan me men det är inget man tänker på) när jag träffade en av läkarna på narkosen i november.
Han svarade då även ärligt på min fråga om man faktiskt kan bli förlamad när man tar EDA, hans svar var att, ja det kan man även om risken är otroligt liten. Detta har man ju hört innan men när jag skulle föda Ted så sa bla den barnmorskan att det inte var sant, man ska inte kunna bli förlamad. Hur som helst så fick jag min EDA & denna gången kände jag av när han körde runt med nålen i min rygg.
3 gånger blev jag stucken & det var för att de tydligen inte hade rätt nål. Varje gång han höll på med nålen så forsade det ut fostervatten ur mig & jag trodde typ att jag kissade ner mig så efter en stund säger jag
- Det rinner
Alla stannar upp & narkosläkaren tittar förskräckt fram & frågar
- Var ??
De trodde förmodligen att jag menade i benen & då kan det tydligen vara farligt men nu var det ju som tur var bara fostervatten =)) =))
Trots att jag var hög på lustgas så vickade jag ideligen på tårna för att känna så att jag fortfarande kunde röra dem =))
Efter detta blir det mycket behagligare men inte lika behagligt som när jag födde Ted, då försvann alla värkar. Denna gången fortsatte smärtan på vänster sida, typ i ljumsken. Mycket mildare än före EDA:n men den fanns ändå där.
Värkarna avtar (detta är vanligt när man fått EDA) så de får sätta värkstimulerande dropp. 05:40 startar krystvärkarna & 06:10 föds lilla Alva.
Hon var en "stor" liten tjej som vägde 4235 g & var 51 cm lång, huvudomfånget var 36 cm. Världens finaste lilla flicka, VÅR flicka =))
Min upplevelse av förlossningen var väldigt positiv, personalen som jobbade under denna natten var helt fantastisk & det känns så skönt att just de var med när Alva föddes !!
Det var ju samma personal under hela förloppet & det känns så bra !!
Om jag jämför Teds & Alvas förlossningar så var Teds aningen bättre =))
EDA:n hjälpte bättre den gången & det kändes inte alls när de stack mig. Jag födde även på sidan, med Alva var det den vanliga gynställningen, & det kändes mycket bättre på sidan. Krystvärkarna var mycket starkare när Ted föddes.
Däremot så var personalen inne på vårt rum mycket mer denna gången & det var väldigt positivt.
Jag blev sydd med 2 stygn & det var barnmorskan som gjorde det & hon gjorde det mycket skickligare än vad läkaren gjorde efter att Ted hade fötts. Den gången blev jag sydd lite mer.
Jag måste erkänna att en del av mig saknar att vara gravid & gå i väntans tider.
En del av mig saknar till & med förlossningen =))
Jag hade velat åka hem samma dag som Alva föddes men pga att hon var så stor för sin ålder (hon föddes i v.38+1) så tog de hennes blskr (blodsocker) & det var lågt så då ville de att vi skulle stanna på BB till dagen därpå.
Vi fick även börja ge Alva ersättning direkt pga hennes låga blskr. Hon krävde ju lite mer i & med att hon var så pass stor.
Vistelsen på BB var denna gången mycket mer positiv än när jag låg där med Ted. Jag var helt ensam den första natten & då hade nattpersonalen Alva ute hos sig i ett par timmar. Det var bla den barnundersköterskan som hade varit med vid Alvas förlossning så det kändes tryggt & bra.
Vi åkte sen hem till oss runt 14:30 den 2/12 & det kändes bra för hela familjen.
Det började med att jag vakande ca 1 gång i timmen av att det värkte i ryggen & magen, det var ingen extrem smärta men den var ändå så pass stark att den väckte mig. Så fortsatte det ungefär fram till kl 09:30 & ibland kom det några fler värkar under varje timme.
Efter att ha besökt vårdcentralen pga en förhårdnad på min mage vilket visade sig vara ödem (pga graviditeten) lade jag mig för att vila & sedan kom nästa värk någon gång under em runt kl 15, men även då var det oregelbundet & inte extremt smärtsamt.
Vid 17-18 snåret så tilltar värkarna, de kommer oftare & jag märker även att delar av slemproppen (med blodstrimmor i) har släppt.
Jag ringer då till förlossningen (med påstötning av Madde & Marie =))) mest för att prata & för att fråga om det är okej att bada (trots blodstrimmorna i slemproppen).
Efter detta så badar jag & lite senare har jag för mig att jag tog 2 panodil men vad jag minns så hjälpte inte något av detta.
Jag går mig igenom värkarna & försöker fokusera på något helt annat & då känner jag att jag kan distansera mig från värkarna.
Min kära bror var här & åt avskedsmiddag med oss & han verkade lite smått nervös när han såg mig vanka runt......han var väl rädd att han skulle behöva förlösa mig =)) =))
Allt går bra & värkarna fortsätter, Pappa & Marie sitter hemma & väntar på att vi ska ringa ner dem så vid 23:30 efter samtal med förlossningen (då hade värkarna ökat ytterligare lite, de kom ca var tredje minut) ringer vi dem & de ska då bege sig hit. Jag kände att jag hade kunnat vara hemma ett tag till men det kändes fel att låta dem ev gå & lägga sig & sen ska vi ringa & väcka dem.
När de kom så åkte vi & tankade & sedan begav vi oss till förlossningen.
Kl 00:38 blev vi tydligen inskrivna (enligt förlossningsjournalen) & vi började då med att göra en ctg kurva (man kollar bebisens hjärtljud). Den här manicken lyckades inte sitta bra på mig så Tony får trycka den mot min mage. Förmodligen så störde han då Bubblan (han tryckte förmodligen för hårt) för hennes hjärtljud var jätte höga. Så fick vi ligga/sitta i ca 40-50 min (maskinen skulle godkänna hjärtljuden) sedan kunde jag inte ligga ner mer. Jag hade väldigt ont i min "svans".
Barnmorskan (en underbar sådan =))) tyckte att det räckte, anledningen till att maskinen inte godkänner hjärtljuden är för att de var så höga till en början så den vill ha en lång period där hjärtljuden är betydligt lägre & jämnare.
De är lägre & lugnare men det har inte gått så lång tid som maskinen vill.
Efter detta så blir jag undersökt & det visar sig att jag är öppen 6-7 cm.
Barnmorskan ställer frågan till mig innan hon undersöker
- Ja vad gör vi om det visar sig att du inte är öppen så mycket ?
Jag svarar -
Det hoppas jag verkligen att jag är !!
- Jo det får vi ju hoppas Svarar hon.
I några sekunder så tänker jag enbart på att nu får jag säkert åka hem & så får vi köra iväg Pappa & Marie & så kanske det drar igång om någon timme igen.......SUCK.
Men så blev det ju som sagt inte utan barnmorskan säger efter att ha känt
- Ja här ska det ju bli bebis i natt
Vi blir inskrivna på ett förlossningsrum, jag får byta om till en vacker sjukhusrock =)), lustgasen kopplas & Tony går för att flytta bilen till sjukhusparkeringen & sms:a Madde =)).
Klockan är nu ca 02:00.
Barnmorskan & barnundersköterskan beslutar att de ska ta hål på fosterhinnan (låta vattnet gå) så att de kan sätta fast elektroder (ctg) på bebisens huvud då de inte riktigt får kontakt när jag har det på magen.
Klockan är nu 02:25
En stund efter att vattnet har gått så tilltar värkarna något så fruktansvärt i styrka, det var en oerhörd skillnad då jag tidigare kände att jag klarade mig enbart på lustgas.
En ny undersökning visar att jag är öppen 7-8 cm & att kanterna är mjuka.
När jag hör att jag enbart är öppen de centimeterna & det gör så djävulskt ont så säger jag med den mest ynkliga röst man kan tänka sig.
- Jag vill ha bedövning nu
Barnmorskan föreslår då att vi kan försöka att gå lite (med gåbord) medan barnundersköterskan söker narkosläkaren.
Det brukar kunna ta en ganska lång tid innan narkosläkaren kommer men just den här gången så är han där på ca 15 min så jag han aldrig gå något.
Att jag tog EDA (ryggbedövning) var något som jag verkligen, verkligen inte ville. En av orsakerna till detta är just för riskerna med det & riskerna ökar ju med mitt höga BMI. Detta fick jag veta (jag förstod det innan me men det är inget man tänker på) när jag träffade en av läkarna på narkosen i november.
Han svarade då även ärligt på min fråga om man faktiskt kan bli förlamad när man tar EDA, hans svar var att, ja det kan man även om risken är otroligt liten. Detta har man ju hört innan men när jag skulle föda Ted så sa bla den barnmorskan att det inte var sant, man ska inte kunna bli förlamad. Hur som helst så fick jag min EDA & denna gången kände jag av när han körde runt med nålen i min rygg.
3 gånger blev jag stucken & det var för att de tydligen inte hade rätt nål. Varje gång han höll på med nålen så forsade det ut fostervatten ur mig & jag trodde typ att jag kissade ner mig så efter en stund säger jag
- Det rinner
Alla stannar upp & narkosläkaren tittar förskräckt fram & frågar
- Var ??
De trodde förmodligen att jag menade i benen & då kan det tydligen vara farligt men nu var det ju som tur var bara fostervatten =)) =))
Trots att jag var hög på lustgas så vickade jag ideligen på tårna för att känna så att jag fortfarande kunde röra dem =))
Efter detta blir det mycket behagligare men inte lika behagligt som när jag födde Ted, då försvann alla värkar. Denna gången fortsatte smärtan på vänster sida, typ i ljumsken. Mycket mildare än före EDA:n men den fanns ändå där.
Värkarna avtar (detta är vanligt när man fått EDA) så de får sätta värkstimulerande dropp. 05:40 startar krystvärkarna & 06:10 föds lilla Alva.
Hon var en "stor" liten tjej som vägde 4235 g & var 51 cm lång, huvudomfånget var 36 cm. Världens finaste lilla flicka, VÅR flicka =))
Min upplevelse av förlossningen var väldigt positiv, personalen som jobbade under denna natten var helt fantastisk & det känns så skönt att just de var med när Alva föddes !!
Det var ju samma personal under hela förloppet & det känns så bra !!
Om jag jämför Teds & Alvas förlossningar så var Teds aningen bättre =))
EDA:n hjälpte bättre den gången & det kändes inte alls när de stack mig. Jag födde även på sidan, med Alva var det den vanliga gynställningen, & det kändes mycket bättre på sidan. Krystvärkarna var mycket starkare när Ted föddes.
Däremot så var personalen inne på vårt rum mycket mer denna gången & det var väldigt positivt.
Jag blev sydd med 2 stygn & det var barnmorskan som gjorde det & hon gjorde det mycket skickligare än vad läkaren gjorde efter att Ted hade fötts. Den gången blev jag sydd lite mer.
Jag måste erkänna att en del av mig saknar att vara gravid & gå i väntans tider.
En del av mig saknar till & med förlossningen =))
Jag hade velat åka hem samma dag som Alva föddes men pga att hon var så stor för sin ålder (hon föddes i v.38+1) så tog de hennes blskr (blodsocker) & det var lågt så då ville de att vi skulle stanna på BB till dagen därpå.
Vi fick även börja ge Alva ersättning direkt pga hennes låga blskr. Hon krävde ju lite mer i & med att hon var så pass stor.
Vistelsen på BB var denna gången mycket mer positiv än när jag låg där med Ted. Jag var helt ensam den första natten & då hade nattpersonalen Alva ute hos sig i ett par timmar. Det var bla den barnundersköterskan som hade varit med vid Alvas förlossning så det kändes tryggt & bra.
Vi åkte sen hem till oss runt 14:30 den 2/12 & det kändes bra för hela familjen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar